Siffrorna lyser med sin gröna färg mot mig. Jag kan inte tro mina ögon. På text-TVs sida 345 förkunnar tabellen att Assyriska är ensamma ledare av Superettan. Visserligen är tabellen haltande men ändå. Hur många gånger har vi lett Superettan? Hur ofta brukar vi starta serien med att göra ett så bra resultat? Jag kan i alla fall inte minnas när eller om vi någonsin gjort det, jag får kolla upp det med kanslichefen imorgon bitti. Vad som är säkert är att jag kommer att somna leende med text-TV på inatt.



Besvikelse och magont har varit resultatet av många Bårsta IP besök de senaste åren. Vi har ofta spelat bra och underhållande fotboll men ändå har det alltid funnits någon spelare i motståndarlaget som skall ha sin mest tursamma dag just den dagen. Med ögonbindel och bakbundna ögon har han på något sätt kunnat få iväg den där drömträffen som drar ner ridån för vårt kära lag och vi får gå hem poänglösa. Apatiska har vi kommit hem till familjen som försökt trösta oss utan någon större framgång. Många av oss hängivna fans har vid många sådana söndagar svurit på att aldrig mer komma tillbaka till Bårsta IP, ett löfte som på något sätt blev mindre viktigt att hålla ju närmare nästa match kom. I början på förra säsongen var det nog många av oss som skulle behövt gå i terapi och stödsamtal om inte vändningen och cupframgången hade kommit.



Därför kändes den här söndagen mycket ovanlig. Stämningen på Bårsta IP har förändrats. Ängslan över att eventuellt gå hem utan poäng har förbytts mot en försiktig optimism. Det är inte bara det vackra vädret som har fått folket att vara glada och lättsamma. Förvissningen om att vi har tre raka segrar (cupmatchen mot Vasalund-Essinge) och att en seger mot Brage kan innebära serieledning får publiken att skina ikapp med solen. Kniven-på-strupen-känslan för att klara kontraktet är, som alla obehagskänslor, förlagd till det undermedvetna. Publiken andas optimism.



Att leda matchen i slutminuterna och vara säker på att få med sig tre poäng är ingen vanlig känsla en söndag på Bårsta IP. Denna angenäma känsla är vi inte bortskämda med. Conny Karlssons taktik verkar gå hem. Han har hela tiden sagt att han kommer att prioritera försvaret. Spela hellre säkert än snyggt i början och ta fram finliret senare i serien när gräsplanerna tillåter det. I år kanske vi slipper "Kniven-på-strupen"-känslan. Vem vet, vi kanske rentav spelar i Allsvenskan 2005.