Assyriskt nyår på en fotbollsarena? Går det att genomföra? Arrangörerna hade lovat en massa aktiviteter, tävlingar, grill och shopping. Dessutom stod en manifestation och en toppmatch på menyn. Skulle Assyriska FF infria löftet? Redaktionens Juliana Youhanna delar sin upplevelse av söndagens event som innehöll precis allt vad man kan förvänta sig och lite till.

Med ett klockslag som ringer in Ha Nison – det assyriska nyåret – välkomnas vi av en ljuv doft av seger redan när vi kliver in på Södertälje Fotbollsarena. Vi möts av flaggor i vitt, rött och blått. Vitt för lugnet och friden, och de röd-blå ränderna symboliserar den väg som en dag ska föra assyrierna tillbaka till sina förfäders hemland. Den assyriska flaggan, som vi precis fått i handen, fladdrar redan i vinden till basen från Ashur Betsargis musik som spelas högt i högtalarna – uppställda på vänster sida av eventområdet.

Stegen in till arenans centrum känns lätta, med musiken som sammanflätas med gästernas skratt – vinden bär med sig en ljuvlighet som kyler våra ansikten. Stunden påminner oss om att vi idag är här tillsammans, trots den förföljelse som assyrier upplever i världen idag.

I folkmassan möts vi av Khigga – hand i hand dansar gästerna i takt till låten Dashta D’Nineveh, en låt som bär budskapet om att assyrierna ska vakna, hand i hand, från sin sömn, och att Assyrien ska återuppstå till liv. Vi fångas särskilt av de som bär assyrisk folkdräkt; deras ansikten lyser av glädje. På höger sida ser vi basketkorgar där exalterade ungdomar skjuter för att sätta poäng, och i en utställning, inte så långt ifrån basketumgänget, sitter barn koncentrerat och målar med starka färger.

Små små regndroppar rör våra ansikten, men innan vi hinner torka bort dem, sveps de bort av röken från grillen som står på samma sida av basketområdet. En lockande, smakrik doft fyller luften och nästan mättar oss. Där står två män och en kvinna och grillar kebabspett. En sköter grillen och två andra serverar kärleksfullt till den långa kön av gäster som förbereder sig inför premiärmatchen.

Några meter bort från utställarna ser vi Assyriska FF-shoppen, vars dörr står öppen för alla att gå in genom. Vi inser snabbt att kunderna som kommer ut redan är klädda i jubileumströjor, och deras barn håller Assyriska FF-märkta vattenflaskor i händerna. Vi bestämmer oss för att gå in. I shoppen är det många familjer som tittar runt bland prylarna. Efter ett kort besök bestämmer vi oss för att köpa en tygpåse märkt med Assyriska FF-loggan. Vi hälsar personalen hejdå och går ut med nöjda miner.

När vi känner oss klara med eventområdet rör vi oss mot den stora läktaren inför matchstart. Där ser vi hur platserna snabbt fylls av 1 945 gäster – en publiksiffra som är den högsta i seriepremiären, den högsta bland 15 olika arenor över hala landet. När gästerna tagit sina platser, börjar Zelge trumma. Publikens jubel bryter först ut när spelarna går ut på planen och möter sina supportrar.

Assyriskaspelarna ställer sig bakom en lång, vit banderoll. Stundens allvar inleds med en kort minut av tystnad, som delas mellan spelare och publik. När den tysta minuten är över, ser vi att lagkapten Eufrat Barmousa ta ledningen och lyfter på den långa banderollen, medan resten av spelarna hjälper till. På banderollen står det med svartmarkerad text: "När tänker regeringen erkänna folkmordet Seyfo 1915?" och en svart armbindel är spänd på spelarnas vänsterarm, på den finns ett mäktigt budskap – 110 years, Never Forget Your Sacrifice.

På denna dag vill Assyriska FF minnas och hedra 110 årsminnet av folkmordet Seyfo 1915 ett folkmord som inte bara handlar om sorg utan också om svek – och en uppmaning till regeringen att det är hög tid att erkänna folkmordet. När tystnaden upphör, börjar matchen. Innan domaren blåser i visselpipan är spelarna fokuserade och ivriga att starta, men efter bara någon minut efter domarens signal, blinkar resultattavlan från 0-0 till 0-1 för FC Stockholm. Publiken chockas men repar sig snabbt och vänder chocken till glädje när de återigen ropar "Heja, heja Aaassyriska!".

Efter en fartfylld första halvlek, märker vi att vädret börjar ljusna något, och publiken förbereder sig för dansgruppen Kiana som nu inträder på gräsplanen – en grupp barn som verkar vara både glada och nervösa, men trots nervositeten, går de in med stolthet i sina assyriska folkdräkter, med en svensk flagga och en assyrisk flagga i händerna. Barnen dansar koordinerat, och publiken, som tittar med oavbruten blick, kan inte sluta le. Stoltheten är påtaglig, på både planen och läktaren.

Efter pausen möts vi av en ny halvlek, som likt den första, också är fartfylld och där publiken lever med. Efter flera nervpirrande ögonblick, överraskas vi alla när Jerome ”CJ” Tibbling Ugwo sätter ett mål och firar det med en volt i luften, medan resten av laget delar hans glädjen med fötterna kvar på gräsplanen. Matchen närmar sig sitt slut, och även om resultatet står 1-1 verkar det som om både publiken och spelarna redan nu förbereder sig för den långa kamp som ligger framför oss. För kamp är inget vi står obekanta till – vi möter den varje dag.