Minnesdagen för folkmordet Seyfo 1915, den 24:e april, är viktigt att hedra och uppmärksamma. Privatpersoner, organisationer föreningar och kyrkor bör lyfta dagen och tillsammans kräva ett erkännande. Fotbollen är inget undantag. Ordförande Moussa Esa delar med sig om varför folkmordet alltid kommer ha en plats på fotbollsplanen och hur Assyriska FF kommer att hedra 110 års minnet.

Varför kom ni till Sverige? Var ni fattiga? Flydde ni från krig? Jag var 14 år och bodde i Eskilstuna när jag fick de här frågorna av en klasskompis. Mina svar var otillräckliga och det fick mig att reflektera. Det enda jag visste var att vi inte var fattiga och att det inte var krig i Syrien när vi flyttade till Sverige 1978.

När jag frågade mina föräldrar förklarade de att de sökte ett bättre liv och en tryggare framtid för barnen. Mormor som var på besök från Södertälje lyssnade på vårt samtal men sa inget. Dagen efter, när mamma och pappa var på jobbet kallade hon mig till köket och satte mig ner vid matbordet. Hon såg väldigt allvarlig ut.

”Jag ska berätta för dig varför vi kom till Sverige, min son”. Med tårar i ögonen och en röst som sprack berättade hon en hårresande historia. I över en timme berättade hon om vilka hemskheter som hennes och morfars familjer hade genomlevt. Det var så ofattbart att jag minns att jag tänkte att mormor måste överdriva eller så hade åldern påverkat hennes minne.

På den tiden fanns inte internet så jag sökte mig till biblioteket och började leta fram någonting som kunde bekräfta mormors historia. Helst av allt hoppades jag att jag inte skulle hitta något alls. Men snart låg alla bevisen framför mig. Massor av dokument som inte bara bekräftade mormors historia – tvärtom, insåg jag snabbt att mormor inte hade överdrivit alls och det var inget fel på hennes minne.

I böckerna avlöste ögonvittnena varandra. Det var diplomater, missionärer och överlevare som gav röst åt vad som pågick i det Osmanska riket, nuvarande Turkiet. Vårt folk slaktades i tusentals. Vi skickades ut på dödsmarscher, våra lik fyllde massgravar och vårt blod färgade floderna röda. Männen och de äldre dödades direkt. Kvinnorna våldtogs, såldes som slavar, tvingades att konvertera eller mördades. Deras barn likaså.

Plötsligt var jag ättling till överlevare av ett folkmord. Jag hade ingen aning om vilket liv min mormor hade levt och inte heller hade mina föräldrar berättat om det här. Vi hade läst om andra världskriget och förintelsen i skolan, men detta folkmord var det tyst om. Precis som det var hemma. Tack mormor, nu hade jag i alla fall fått ett fullgott svar på varför vi kom till Sverige.

För vem lämnar frivilligt sitt hemland? Vad driver en att lämna sin familj och vänner? Vad var det som gjorde att vi lämnade sol och värme för ett land fullt av kyla och mörker. Vi hade inget språk att komma med, vår kultur krockade på alla plan och vi hade inga pengar att prata om. Vad fick oss att kasta oss ut i denna ovisshet? Jo, rädslan för att historien skulle kunna upprepa sig måste ha varit den största motivationsfaktorn till att lämna allt bakom sig och börja om på nytt.

Det flesta familjer i Södertälje har förlorat minst en släkting i detta folkmord. Assyriskas styrelse, majoriteten av våra funktionärer, ungdomsspelare och våra supportrar är ättlingar till dessa överlevare. Vi får inte glömma deras offer, speciellt så länge folkmordet förnekas av Turkiet. Speciellt när Sveriges riksdag blundar för riksdagens erkännande från 2010. Att inte minnas, att inte erkänna riskerar att folkmord kan upprepas. Det finns det bevis på.

Därför spelar Assyriska FF alla sina matcher under året med en svart armbindel som förkunnar ”110 Years – We Will Never Forget Your Sacrifice” och på hemmaplan finns även banderollen som säger ”När tänker regeringen erkänna folkmordet Seyfo 1915?” Vi ser inte detta som ett politiskt budskap, vi ser detta som vår mänskliga rättighet att hedra våra döda och kräva upprättelse.