Var är de modiga som lämnade Bethnahrin?

    Assyriska rörelsen har länge vandrat i mörker, men när en strimma ljus tänds och vi ser oss omkring letar vi efter de modiga som lämnade Bethnahrin. Ordförande Moussa Esa gör kopplingen mellan den folkkäre sångaren Habib Mousas kända sång ”Aykone a gabore” och dagens spillror av den assyriska rörelsen och den gnista som kan tända den stora elden genom fotbollen.

    Habib Mousa sjunger så fint om landet mellan det heliga floderna Tigris och Eufrat, Bethnahrin, Mesopotamien och hemländerna som vi assyrier tvingades bort från genom hot, förföljelser och folkmord. Europa och världen gav oss en fristad, en trygghet att kunna leva fritt, leta efter vår identitet och uttrycka vår åsikt utan att riskera förföljelser.

    På så sätt har min generation fått ansvaret att förvalta våra förfäders arv och föra våra martyrers talan. Vi är den första generationen som höja vår röst utan att riskera hot och förföljelser. Det betyder att vi har det stora ansvaret att kämpa för att vår identitet och kultur får leva vidare och att minnet att våra martyrer aldrig glöms bort – tvärtom ska deras offer erkännas världen över.

    Vad kan då fotbollen spela för roll för folket? Sen jag blev ordförande har jag hört den här frågan ställas vid ett antal tillfällen. Första gången jag hörde den blev jag ställd. Hade alla glömt vad fotbollen gjorde för folket och det assyriska namnet året som Assyriska FF spelade i Allsvenskan? Fotboll är onekligen världens största sport och således den största plattformen för att skicka ett budskap, och det gjorde Assyriska fullt ut under framgångsåren 2003-2005.

    Allt vi gjorde syntes och hela världen ställde sig frågan om assyriernas ursprung. Teve-team från hela världen besökte Södertälje, SVT gjorde en teveserie om laget och folket. Vi lyckades organisera den största manifestationen för våra martyrer – allt genom fotbollen som budbärare. Det skrevs texter och det gjordes otaliga reportage i Sverige och världen över – t o m i Turkiet hördes nervösa röster om Assyriska FF som landslag för assyrierna.

    Hade någon sagt att detta skulle hända 1974, då laget bildades, hade personen blivit utskrattad. För att sådant händer bara i en fin dröm – inte i den krassa verkligheten som vi assyrier är vana vid. Men allt detta hände, det var ingen dröm, jag var där och upplevde allt på plats. Som bortglömda och marginaliserade stod vi nu i världens centrum och berättade vår historia för alla som ville veta. Vi berättade om de heliga floderna, om vårt rika språk, vår ärorika historia och vårt smärtsamma folkmord.

    Vad hände sen? I takt med att fotbollen tappade fotfästet och framgångarna blev färre blev också vår nationella rörelse allt långsammare och mindre slagkraftig. Identiteten försvagades och faller snart i glömska. Fotboll och identitet, två delar av samma kropp – båda behöver varandra och mest av allt behöver båda visionärer som vågar drömma stort.

    Den store nationsfadern Naum Faiq vågade drömma stort och det måste vi också kunna göra. Var och en av våra plattformar får väva sina egna drömmar och sikta på det största man kan åstadkomma inom sitt område. Om vi inom fotbollen, världens största sport ska våga drömma de största drömmarna blir självklart drömmen att Assyriska FF ska spela på den högsta nivån möjligt.

    Blunda och följ med mig…lyssna…du hör Champions League-hymnen svagt i bakgrunden. Volymen höjs sakta medan två lag marscherar in på planen och ställer sig bredvid varandra. Det ena har randiga gulröda tröjor och de andra i helvitt med Assyriska-loggan på bröstet. Du inser att det vita laget är ditt lag, Assyriska FF och att vi befinner oss i Istanbul på Galatasarays hemmaplan Nef Stadyumu. Ditt lag har på sig svarta armbindlar för att hedra folkmordet Seyfo 1915. Hur känns det?

    Assyriska FF är ingen lokal företeelse – det är ett landslag med ett uppdrag. Det är folkets landslag som idag frågar efter sina landsmän, de modiga. Var är ni? Ni vet vilka ni är. Kom tillbaka så att vi tillsammans kan ställa den viktiga frågan; Vågar vi drömma stort? Eller ska vi fortsätta vandra i mörkret och föda nya generationer som bär våra bördor?

    Vad är det som krävs? Nationsfadern Faiq säger det så fint; Jag måste brinna, du måste brinna, vi alla måste brinna – hur ska vi annars hålla mörkret borta? Låt oss tända facklan och visa omvärlden var de modiga finns.

    Skribent:Moussa Esa
    Dela artikeln