Det är inte ovanligt att tränare kommer och går i Assyriska. De senaste åren har en person blivit mer medveten om det än andra. Azrudin Valentic kom till Assyriska med en treårsplan och under tredje året blev han smärtsamt medveten om hur det kan se ut när målet inte liknar utfallet överhuvudtaget. Först tvingades han lämna tränarposten, sedan hoppade han in när han som tog över tvingades lämna, för att till sist avsluta med att lämna igen innan säsongen var slut.

Eller ja, kanske två vet hur det fungerar. Vi har ju trots allt Fredrik Samuelsson. Jag tänker inte försöka räkna på hur många tränare han haft som spelare, eller ens hur många huvudtränare han assisterat, i Assyriska. Det är inte relevant.

Det relevanta är vad han representerar. På tv får jag känslan av att han inspirerats av Kingscoachen Vedran Bosnic när han skriker (eller som han själv kanske skulle uttrycka sig: förmedlar) sina taktiska direktiv till spelarna på plan. Det är tydlighet han representerar och, av de tre första matcherna med honom vid rodret att döma, så är det kanske tydlighet spelarna behöver.

Det relevanta är även vad han förstår. Även om han säkerligen gjort mycket i sitt liv vid sidan om fotbollen, så är en stor del av hans livshistoria än så länge tätt sammanknuten med Assyriska. Det innebär att han förstår Assyriska. Det innebär också att Assyriska förstår honom. En sak jag reagerade på när Tor-Arne Fredheim presenterades som ny tränare inför säsongen var hur han pratade om taktiken. Det kanske bara är jag, jag som har betydligt bättre koll på Assyriska än andra svenska klubbar, men jag har då aldrig hört en tränare diskutera taktik i form av hur många "poängspelare" som ska vara på planen. Åtminstone fyra, kanske till och med fem, uttryckte han sig. I Assyriska? Där ska väl alla vara en potentiell målskytt? Vad pratade han om? Egentligen är det väl strunt samma hur man uttrycker sig, men det sätter ändå en ton för hur de runt omkring ska uppfatta laget. Vilka är vi? Vad vill vi? Hur ska vi nå dit? När tränaren säger att vi ska spela med fyra-fem poängspelare, vilka tror han vi kritiserar när vi inte spelar bra anfallsfotboll?

Vad Fredde tycker om anfallsfotboll saknar jag kunskap om. Kanske tyckte Tor-Arne och han likadant. Fredde har dock mest uttalat sig i form av att han har en tydlig spelidé som Assyriska ska spela efter. Internt kanske det inte är någon skillnad, men genom att uttrycka sig så utåt lägger han pressen jämnt över hela laget. Och om de senaste tre matcherna visat något, så är det att hela laget som ska bidra till både offensiven och defensiven.

Presspelet har steppats upp. Degerfors försökte exempelvis komma ner djupt med en mittfältare, men Holster och Anyora följde med. Där yttrarna ofta tidigare varit passiva, trycker vi oftare på framåt nu för att ge motståndarna mindre tid att hitta djupledsbollarna som alla Superettan-lag så innerligt älskar. Fagerberg gör det klockrent på topp. Hela laget involveras och det är sådant vi i Assyriska gillar. Och det är tydligt att det inte innebär att de alltid ska upp i press, utan enbart när det är läge för det. Det är vanligt att höra att i Assyriska spelar man för ett helt folk, men första steget är att de spelar för varandra. Om de inte gör det, är det nämligen omöjligt. För alla som varit involverade i lagidrott vet att det är lätt att glömma bort helheten ibland, men när en tränare lyckas få en att känna att det viktigaste är att kämpa för den som kämpar bredvid en, ja, då är nästan allt vunnet.

Kanske har vi fått en sån i Fredde. Only time will tell. För ibland måste Assyriska få vara Assyriska. Det vet både du, jag och Fredde.