Har man en gång stått på toppen av bergen och blickat ut över slättlandet vill man aldrig vara någon annanstans. Då solen stiger över Assyrien skickar den ut sina gnistrande strålar och värmer marken där martyrerna ligger begravda. Kristendomens kärlek dansar över vildmarken, den friska luften smeker en hud som är brännmärkt av historiens hemskheter.
Det sägs att fienderna försöker begrava oss, men att de glömmer att vi är fröna. De försöker krossa vår identitet, omedvetna om att den finns i våra hjärtan.
1915 ville de eliminera oss.
2015 är döden återigen på besök i området mellan tvillingfloderna Eufrat och Tigris - men den här gången i en nattsvart klädnad med bokstäverna "IS" broderade på bröstet.
I ett annat land och i precis samma värld gör sig Assyriska och Syrianska redo för ett derby som puttrar, prasslar - och förpliktigar.
För första gången står de båda fotbollsklubbarna enade mot en gemensam fiende, mot en tid som var och som fortfarande är. Tillsammans har de bestämt sig för att stråla samman och rikta sina svärd mot något annat än varandra.
Allt är klart i teorin.
Allt återstår i praktiken.

De senaste månaderna har två känsliga övergångar fått Södertäljegrytan att koka över. Först hette det att Charbel Ceylan - AFF-talang sedan barnsben - borde få spela för en annan klubb än den som äger hans licens, sedan att Isa Demir - sju säsonger i Syrianska - hade kunnat tänka till innan han bestämde sig för att representera Assyriska.
AFF har rustat och rivstartat, dragit igång en nysatsning för att vinna tillbaka ett förtroende som gått förlorat i det förgångna. En skara supportrar blev styrelsen som ville återuppliva en döende klubb, så man tog den i handen för att förvandla den till folkets landslag igen.
SFC må ha fortsatt på sin inslagna väg av tappade storspelare, men står alltjämt stadigt med evighetsmaskinerna Lolo Chanko och Saman Ghoddos. De har satsat ungt och lugnt, och de har inlett säsongen tillräckligt hyfsat för att inte kunna räknas bort i derbyt.
Å andra sidan kan man aldrig räknas bort i ett derby.
Förra året var Assyriska både svagt och snurrigt, men reste sig när det gällde och slog tillbaka både Syrianska och Örgryte i slutspurten. Några år tidigare skickade Rikard Norling ut en armé med Ceyhun Eris och Göran Marklund i täten - men förlorade trots favoritskapet när Syrianska slutminutsmålade på en målvaktstavla.
Det här är också ett derby som alla andra, en match med samma press, passion och prestige från båda håll. Ändå finns vissa saker som går före fotbollen.
I slutändan rör det ju sig om ett enda folkslag snarare än två olika klubbar - och därför kan fredagens derby gå till historien för någonting som händer utanför planen.

Både Zelge och Gefe Fans har officiellt gått ut med att de första 19 minuterna och 15 sekunderna ska vara fria från trummor, ramsor och nidramsor. Tidsramen symboliserar året då assyrierna föll offer för det osmanska rikets önskan att skapa en etniskt homogen turkisk stat och bestämde sig för att rensa de kristna.
Följden blev att vårt folk slets från sina rötter och de som blev kvar överlevde snarare än levde.
Låt oss tillsammans suga in orden som följer och försöka föreställa oss hur det hade sett ut om detta inträffat i våra hem i Sverige:
Vår mor blir våldtagen och får sin gravida mage uppsprättad för att fostret ska kunna dras ut och slängas mot väggen. Vi ska ju inte bara dödas, utan utrotas. Vår far blir halshuggen i sitt försök att försvara henne, vår lillasyster kidnappad för att tvingas konvertera och bli sexslav.
Vi minns för att vi måste.
De som inte vill har ändå inget val.
Samma folkmord pågår nämligen i dag, exakt hundra år efter det förra som vi fortfarande jagar ett erkännande för.
I Södertälje ska Fredrik Holster skicka iväg smörpassningar, Christer Youssef vinkla iväg vänsterträffar och Mattias Genc hamra in bollar när han behövs som mest - men i Irak skickas kvinnorna iväg på slavmarknaden, knivarna vinklas för att skära av halsar och människorna hamras fast på kors för att dö innan de levt.
Ska Assyriska och Syrianska någonsin titta framåt i stället för på varandra måste man börja begripa att blodet förenar dem.
Beviset finns inristat i skyn, högt uppe i himlens rike.
Därifrån blickar de döda ner för att en gång för alla lära de levande.